Tears...

Finner inga ord för denna orättvisa...Tårar rinner för den stackars lilla pojken som drunknade igår... Hans liv hade knappt börjat...Varför?

I kväll vid middagen så satt familjen till pojken i bordet brevid...Pappan hade nyss kommit hitflugen från USA...Kan säga att det var lika smärtsamt som att se när dom försökte återuppliva den lille...Hon grät varannan minut och höll hårt i sin andre son och la sitt huvud i hans händer och pussade dom...Jag kunde knappt röra maten trots att jag var hur hungrig som helst...Efter några minuter pallade vi inte att sitta kvar...Sprang till toaletten och grät...Helst hade jag velat gå fram och hålla om henne och säga nått men vad skulle jag säga?

Familjen väntar nu bara på att allt ska bli klart så dom kan ta sin son hem...

Sådana här gånger stannar man upp och tänker till...Man ska vara rädda om varandra helt enkelt...Jag och mina barn har pratat massor om det som har hänt och dom är rätt tagna av händelsen...

Sov sött lilla Mikhail

Kram till er

<3 <3 <3