Min vardag/natt de senaste dygnen...

Känner mig instängd och längtar ut....Saknar en helt vanlig vardag...

Vill börja med att skriva att det här inlägget INTE är något "tycka synd om mig inlägg" för synd är det om mig...Det jag går/gått igenom är det absolut jobbigaste jag varit med om i mitt fyrtioåriga liv och kan på rak arm säga att knölrosen jag hade för två år sedan var en fis i rymden och skulle lätt kunna avverka en par förlossningar på raken än att genomlida detta...

Ni som följer min blogg vet att jag drog på mig ett diskbråck i jan/feb i år efter att lyft rätt tungt på ett grupp-pass...Genomgick en magnetröntgen som visade ett 1,5 cm stort bråck i slutet av ryggraden...Hade även då nervpåverkan och min känsel i tår, utsida fot och häl var borta i två månader...Jag krampade ibland och fick då sätta mig ner precis där jag var tex på golvet på Coop...Efter någon minut så vart det ok och jag kunde fortsätta...Jag skötte min bålträning och kunde efter 4-5 v börja köra lätta vikter liggande och några bicepsövningar sittande utan att jag blev sämre...Allt flöt på och efter 12 veckor så var jag smärtfri och började smått testa mig fram med olika träningsformer...Joggade och sen väntade jag några dagar för att se hur kroppen reagerade...Körde ryggpass och lika där men så en dag för två veckor sedan så skulle jag köra ben med en tjej på gymmet men hon tog på vikter och jag körde enbart med min kroppsvikt...Allt flöt på och vi gick upp och skulle köra sittande bencurl i maskin och jag tänkte, här kan jag testa med vikt för det är ju bara benen som jobbar SJUKT FEL TÄNKT AV MIG!!!! Jag som inte hade tränat ben på länge slängde på 50 kg och körde 3 reps x15 och som ni alla vet så SJÄLVKLART kopplas svanken in i den övningen och absolut om man har för tungt!!! Körde även liggande och lika där 3x15...Allt kändes ok men fyra timmar efter då jag befann mig på en tjejfest small det till och där blev det ryggläge...

Så här vaknade jag på söndagen...Helt sned då musklerna drog...

Veckan flöt på och jag gick till olika kiropraktiker och även någon behandling hos Bohlin men inget tycktes hjälpa...På fredagen så stod jag inte ut med smärtan som då befann sig i svanken så det blev akuten för en morfinspruta och en Voltarenspruta i skinka och sen hemskickad...Julia fyllde år och vi hade gäster och jag låg mesta delen på golvet då sprutan inte gav någon effekt...På lördagen vaknade jag och bytte säng mot soffa och kröp fram för gå var inget alternativ...Sen kom vändningen! Söndag och Misha drog till Sundsvall på tennistävling och jag bara låg där och kom på att jag fått en påse med en Ketogansupp när jag var in förra gången jag hade problem med disken...Bad Lea hämta den och in for den...Det tog inte många minuter innan jag var på benen och lyckan var TOTAL! Ringde Misha och han trodde knappt på vad han hörde...Tog bilen till en grusväg vid Grycken och gick gick gick och gick...Lyckan var obeskrivlig...Men lyckan varade bara några timmar...

For in till akuten om undrade om man kunde få fler sådana suppar men ICKE!!! Man var tvungen att träffa en läkare och punga ut ytterligare 200:- (Men gissa vem som har frikort nu?) Jag hade inte tid för jag skulle vara på möte på Citygym så jag skrevs in och skulle återkomma senare...Väl på jobbet så träffade jag på en tjej som hade en hel ask Ketogan hemma och tjohooo vad bra tyckte jag och tog tacksamt emot den...

Det var då allt vände på riktigt...Jag matade i tabletter och kunde röra mig och leva nästan som vanligt...Måndagen flöt på och jag jobbade och tyckte det funkade riktigt bra (vad jag kände och trodde iaf)...Tisdag ledig och höll mig mest liggande och så kom kvällen...Runt 23 tiden stoppade jag i mig Ketogan och försökte komma i säng men det var omöjligt...Kramperna var olidliga så fort jag försökte...Provade soffan, golvet men hamnade alltid stående vid köksön och skakade benet för att få bort krampen...Ju mer jag grät och spände mig desto djupare sköt bråcket in i nerven..Ville inte väcka Misha som skulle upp tidigt för en resa till Moskva men till slut så hörde han mig och gjorde allt han kunde för att hjälpa...Tredje försöket en timme senare så sa han -Lägg dig ner och jag försöker göra nått som får dig att slappna av...Jag skrek av smärta och han tog tag i mitt lår och ruskade och efter några minuter så lossnade det lite och medicinen började värka...In i dimman och tvärslocknade av utmattning...Klockan var ställd på 04 och då pekade jag i mig 3 Ketogan och efter 30 min kramp så föll jag åter in i sömn...Klockan vart strax innan 08 då jag hörde Julia säga hej innan hon drog till skolan och jag upp för jag skulle jobba 09...I med 3 Ketogan och efter en halvtimme vid köksön så släppte det och jag var i dimman åter igen och slapp den värsta värken...

Jobbade på men kände att jag inte mådde något vidare så jag ringde om en akuttid hos doktorn och fick komma kl 14 så när jag slutade så for jag hem och duschade och gjorde mig klar för besöket och då började jag kräkas...Väl på akuten så hann dom knappt skriva in mig för jag behövde spy mera...Fick ett rum och fick ett fint bemötande av Sara och Therese som såg till att jag hade det så bra som det bara gick och sen satte sig Therese ner och frågade -Hur stor var tableterna? (5mg) -Hur många har du tagit och hur ofta? ( 3st var 3-4 timme) Hon sade sen -Du kommer få det tufft nu! Jag som tagit mina senaste tabletter 11.30 bad om mer med det blev ett blankt NEJ! Jag var hög som ett hus men fattade det inte själv...Smärtan bara stegrade och stegrade och hade jag haft en yxa där och då hade jag huggit av mig benet...Skakade och frossade och grät och kände mig som ett litet barn...

Det blev liggande transport till Hudik och väl på akuten så var det överfullt med patienter och jag var inte prio ett...Låg ensam i ett hörn med en överfull kissblåsa och oförmögen att ta mig upp...Tillslut kommer två sköterskor och ger mig dropp och Alvedon i droppform....VA!!!??? Alvedon kommer aldrig att hjälpa harklar jag fram men tjejerna hade läst min journal och sa -Det kommer hjälpa lite men inte så som din medicin...Jag höll på att bryta ihop men dom tröstade mig med att jag skulle få morfin så fort jag träffat doktorn och blev placerad på ortopeden...Min tanke var SKYNDA er!!!!! Doktorn kom och undersökte mig på plats då alla rummen var fulla...Så där låg jag i trosor helt synlig för allmänheten och grät medans han gjorde sitt...Han konstaterade att bråcket hade öppnats upp igen och en magnetröntgen ev måste göras...Då greps frk Lundh av panik och jag bara tokgrina och skrek -ALDRIG! Jag gör det aldrig igen! Han stod som ett frågetecken och jag fick fram klaustrofobi...Han lade handen på axeln och sa att vi lovar att söva dig om så är fallet...Jag kunde andas igen...Sen spände han ögonen i mig och sa -vilken doktor har skrivit ut medicinen åt dig? Den är helt fel!!!! Jag sa -Fick dom av en kompis och kände mig aningen dum...På förp stod det att man fick ta 1-2 tabletter var 4-6 timme och "missbrukaren" Carina var uppe i TRE st var 3-4 timme ALLT FÖR ATT SLIPPA SMÄRTA! Vad visste jag egentligen? Nu idag vet jag att jag kunnat fått andnöd och det skrämmer mig...Jag bad personalen slänga asken jag hade i väskan...

Väl uppe på ortopeden så blev jag placerad i korridoren för även där var det fullt men jag struntade i vilket för jag ville bara bli smärtfri...Efter många om och men så levererades 4 piller som fick mig att må aningen bättre men far away från vad Ketoganet gjorde...Kunde ta mig upp på toaletten men pga nervsmärtorna i baksidan låret så var det i princip omöjligt att sitta på ringen så ni kan ju föreställa er hur det gick....

Medicinering var tredje timme och mot kvällen vart det även droppar mot förstoppning som jag givetvis fått av för mycket morfin...Så mitt uppvaknade vart rätt traumatisk då jag kände att allt skulle komma och jag bara måste hinna fram i tid...Hann gjorde jag men minns inte hur för det gjorde så ont på vägen dit att det svartnade för ögonen...Tre vändor senare så var det klart...Träffade doktorn som gick igenom hela mig och skrev ut en medicinlista som jag måste följa till punkt och pricka...Proverna visade även att Ketoganet hade påverkat mitt blod och att nerverna till vänster fot inte längre fungerade pga trycket från bråcket...Så utskriven blev jag klockan 15 med en remiss till sjukgymnasten och en remiss skickad till Uppsala...

Fredag lördag och söndag har bestått av ett helvete på Aspgatan...Medicinerna, för att vara exakt 5-7 st var fjärde timme och dom där härligt laxerande dropparna på det :( Inget har hjälp tillräckligt och på fredagskvällen var vi åter på akuten i Ljusdal för snabbverkande morfin in i magen via spruta så jag kunde få chansen att sova mer en två timmar i sträck...Doktorn konstaterade där och då att det är operation som gällde i mitt fall...Jag kunde varken ligga stå eller sitta, vad fanns kvar liksom? Jo stå på alla fyra och undrar hur många timmar totalt jag gjort det? Har somnat så, även drömt och försökt bläddra kudden för att jag trott det var tidningen...Hur som helst skrev han ut ett nytt morfin som har hjälpt mig att bli lite bättre...

 Här håller jag till...

 Härifrån har jag liggandes på golvet sett solen stråla i två dagar...

Smärtan kan beskrivas som en molande tandvärk/växtvärk som gnager under stjärten och ner i låret och det finns inget stopp utan bara medicinen som lindrar intensiteten...Känseln har försvunnit i lår och häl men kan känna ett tryck i hälen och känslan är att den ska sprängas...Jag har velat ge upp flera gånger men ALDRIG jag ska fixa det här och utan min familj hade det inte gått...TACK för att ni finns och gör allt ni kan för att jag ska få det bättre <3 <3 <3

Många mailar, messar och ringer och jag valde att skriva om det här för jag har ingen ork att prata men ni ska veta att jag är så TACKSAM för att ni finns och stöttar <3 Och ni där ute GLÖM INTE HUR VIKTIGT DET ÄR MED BÅLTRÄNING!! Vet att den är tråkig men ni slipper då hamna i min sits och det kan jag lova att INGEN vill! Och för min del väntar nu en operation i Uppsala om det inte sker ett mirakel och blir nu sjukskriven i en månad och kommer sakna gymmet och alla underbara människor där!!

Jag kommer att komma tillbaka men träningen kan jag glömma ett tag och deppa är inget alternativ utan en GLAD skit ska jag fortsätta vara och jag vet att det finns människor som har det värre än vad jag har...

Var rädda om er!

<3 <3 <3