Min värsta helg förvandlades till den bästa...
Fast den morgonen, i lördags, vill jag helst glömma...Jag och Lea drog oss länge och jag kände av smärtan i nerverna längs skinkan och låret intensivare än vanligt...Jag tog mig upp för att sedan landa i fosterställning i soffan och grät så Lea blev förtvivlad och gjorde allt i sin makt för att få mig att må bättre...I med några tabletter och vi bestämde att iallafall försöka ta oss ner för en fika på Ljusdal...Tog en dusch och allt blev värre och värre men vi for iväg...Efter någon timme så stod jag inte ut och vi drog till akuten för det enda jag ville var att få slippa den molande smärtan som var obeskrivlig...Morfinet landade i min mage och vi drog som en avlöning så att vi hann hem innan jag blev oförmögen att köra...Lea fanns vid min sida och vad gjorde jag utan henne...Hon såg till att jag låg skönt i soffan och lämnade mig inte en sekund...Slutligen helt utmattad så somnade jag i fyra underbara timmar för att sedan vakna av värk igen fast inte lika illa som innan...
På kvällen bestämde jag mig för att dra till gymmet och cykla lite till...Nu vågar jag knappt skriva det här för oftast ska man hålla tyst i sådana här lägen men jag chansar...När ja kom fram till Citygym och skulle hoppa ur bilen så från ingenstans märkte jag att det inte gjorde ont...Haltade på som jag gjort i 14 dagar mot dörren men upptäckte att det funkade att gå...Trodde inte det var sant...Satte mig i repan och surrade med dom som skulle in på GRIT och sen ut och upp på cykeln och trampade i 40 min...Allt kändes bra efter och gick för att köra mina rehabövningar...När jag låg där och märkte att jag kunde köra liggande stusslyft hela vägen upp utan smärta kom tårarna...Ut i bilen och ringde min sambo och grät...Jag grät av förtvivlan för jag ville att allt skulle vara så som det kändes då för alltid och snörvlade fram att jag var livrädd...Rädd för att jag är rätt säker på att det är tillfälligt...Misha sa -Njut av stunden du är smärtfri och ha inga förhoppningar utan typ ta en dag i taget...Så rätt! Just i detta nu går jag helt normalt och ingen smärta men benet och foten har tyvärr inte fått tillbaka känseln...Jag ber en stilla bön att jag får vakna lika imorgon...Har nu vilat 14 dgr och fortsätter 14 till och HOPPAS att snart vara tillbaka i träningsvärlden...
Sen tror jag det är som Jeanette skriver...När Mia Skäringer (förvisso helt underbar i mångt och mycket) dissar skönhet och dieter då applåderar hela folket, hejar på och delar för fullt...Sedan går de och köper veckotidningar och drömmer sig bort med godisskålen efter den perfekta looken, dissar andra och hittar ursäkter för att slippa...
Ett till inlägg från en annan:
Nä lite sunt förnuft och en vanlig kost och en dos motion är vad folket behöver tycker jag och med dom orden kryper jag till sängs och hoppas att jag snart är kry och får komma igång med min egen träning!!!
Godnatt!
<3 <3 <3
Att vakan bredvid henne gör min dag lyckad från start...
Fast den morgonen, i lördags, vill jag helst glömma...Jag och Lea drog oss länge och jag kände av smärtan i nerverna längs skinkan och låret intensivare än vanligt...Jag tog mig upp för att sedan landa i fosterställning i soffan och grät så Lea blev förtvivlad och gjorde allt i sin makt för att få mig att må bättre...I med några tabletter och vi bestämde att iallafall försöka ta oss ner för en fika på Ljusdal...Tog en dusch och allt blev värre och värre men vi for iväg...Efter någon timme så stod jag inte ut och vi drog till akuten för det enda jag ville var att få slippa den molande smärtan som var obeskrivlig...Morfinet landade i min mage och vi drog som en avlöning så att vi hann hem innan jag blev oförmögen att köra...Lea fanns vid min sida och vad gjorde jag utan henne...Hon såg till att jag låg skönt i soffan och lämnade mig inte en sekund...Slutligen helt utmattad så somnade jag i fyra underbara timmar för att sedan vakna av värk igen fast inte lika illa som innan...
Lea hade full koll på mig...
Hon kom med morfinet och jag blev som ett barn på julafton...
Lea körde sin akrobatik bredvid mig där jag låg i soffan och tillslut blev hon en dimma...
Blombud från Misha på Kvinnodagen...
TACK <3
Kärlek...
Söndagsmorgon och min värk fanns där så fort jag slog upp ögonen men helt kontrollerbar..."Dra in svansen mellan benen" och fötterna intill sängkanten och res dig med hjälp av magmusklerna check! Lea sa direkt att jag verkade må bättre och så sant...Vi bestämde oss för en cykeltur då det är nått jag bör göra för att hålla igång på en skonsamt sätt...Vi drog iväg men snacka om att det blåste...Vi skrattade högt när vi fick trampa i nedförsbacken mot Frendo för att inte stå still...Lea sa plötslig -Mamma du ser inte ut att ha ont alls när du cyklar och hon hade så rätt...Även fast vi trampade på rejält uppför så kändes inget LYCKA! Skulle kunnat trampat till Hudik men stumpan nöjde sig med en liten tur hon...
På kvällen bestämde jag mig för att dra till gymmet och cykla lite till...Nu vågar jag knappt skriva det här för oftast ska man hålla tyst i sådana här lägen men jag chansar...När ja kom fram till Citygym och skulle hoppa ur bilen så från ingenstans märkte jag att det inte gjorde ont...Haltade på som jag gjort i 14 dagar mot dörren men upptäckte att det funkade att gå...Trodde inte det var sant...Satte mig i repan och surrade med dom som skulle in på GRIT och sen ut och upp på cykeln och trampade i 40 min...Allt kändes bra efter och gick för att köra mina rehabövningar...När jag låg där och märkte att jag kunde köra liggande stusslyft hela vägen upp utan smärta kom tårarna...Ut i bilen och ringde min sambo och grät...Jag grät av förtvivlan för jag ville att allt skulle vara så som det kändes då för alltid och snörvlade fram att jag var livrädd...Rädd för att jag är rätt säker på att det är tillfälligt...Misha sa -Njut av stunden du är smärtfri och ha inga förhoppningar utan typ ta en dag i taget...Så rätt! Just i detta nu går jag helt normalt och ingen smärta men benet och foten har tyvärr inte fått tillbaka känseln...Jag ber en stilla bön att jag får vakna lika imorgon...Har nu vilat 14 dgr och fortsätter 14 till och HOPPAS att snart vara tillbaka i träningsvärlden...
Tjuvlånade Julias tights och skor ;)
40 min trampande...
Hungrig blir man...
Intressant kvinna den där Skäringer...Många debatter och mycket läser man och jag är beredd att hålla med vissa...Själv till hör jag den skaran som äter precis allt och tränar precis som jag vill men ibland lite för hårt men så är livet som instruktör...Börja banta på måndag går bort totalt men dissar absolut inte de som vill köra GI och andra metoder...VIKTIGAST är att man själv mår bra av det man gör och att man motionerar i en normal dos...
Sen tror jag det är som Jeanette skriver...När Mia Skäringer (förvisso helt underbar i mångt och mycket) dissar skönhet och dieter då applåderar hela folket, hejar på och delar för fullt...Sedan går de och köper veckotidningar och drömmer sig bort med godisskålen efter den perfekta looken, dissar andra och hittar ursäkter för att slippa...
Ett till inlägg från en annan:
Nä lite sunt förnuft och en vanlig kost och en dos motion är vad folket behöver tycker jag och med dom orden kryper jag till sängs och hoppas att jag snart är kry och får komma igång med min egen träning!!!
Godnatt!
<3 <3 <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar