Tacksamhet, glädjetårar och ett nytt liv...

Nu känner jag att det är dax att skriva av mig om det jag gått igenom men vill börja med att tacka alla för samtal, mail, mess, facebookinlägg, instagraminlägg och ni som kommit och hälsat på...Men det finns en person som jag vill tacka lite mer än alla andra och det är min sambo som funnits där 24 timmar om dygnet och sett mig ta mig igenom den svåraste tiden i mitt liv...Det var gånger då jag ville ge upp men han fanns där och fick mig att klara det när allt var som värst...Jag såg paniken i hans ögon när han vissa gånger inte kunde hjälpa mig att bli av med smärtan och på nio nätter fick han knappt sova...Jag var vaken varannan timme och ibland somnade jag stående lutandes mot köksön...Sängen sov jag inte i på två veckor utan det var på golvet med benen i högläge eller stående på knäna med armbågarna i golvet och huvudet mot en kudde...Dagarna tillbringades knästående och skulle jag gå så var det dubbelvikt med händerna på knäna för stå rakt var helt omöjligt då krampen i baksidan av låret blev outhärdlig...Just nu när jag sitter här så rinner tårar för jag är så lycklig över att slippa nervsmärtan och de som aldrig upplevt den kan aldrig förstå hur ont det gör och i mitt fall så var den där oavbrutet och ingen medicin kunde ta bort smärtan men vissa stunder underlätta den...

I måndags ringde dom från Akademiska och sa att dom fått en lucka för operation på onsdag isf fredag och det var det bästa som kunde hända för jag skulle ner på tisdagen och ta prover...Så vi stannande kvar över natten då jag hade svårt att åka bil...Men liggandes i baksätet så funkade det rätt ok och vi tog oss fram...Blev en massa undersökningar och träff med narkossköterskan mfl och sen tog vi in på hotellet och jag gruvade mig för att för första gången sova i en säng...Den obligatoriska Descutantvätten inför operationen höll på att bli min "död" på kvällen...Alltså jag var tvungen att komma åt varenda del på kroppen och det fick mig nästan att tuppa av och tanken på att jag skulle göra samma procedur klockan 05.45 på morgonen gjorde mig spysjuk men jag fixade det efter många om och men...Natten i sängen gick ok med lite extra morfin i kroppen men självklart så blev man vaken då man väntade på att det skulle kicka in...Men 06.30 var vi på ortopediska mottagningen och mer redo än någonsin för en operation men samtidigt väldigt rädd...

 Jo jag och Misha lyckades dåligt med påklädningen...Visade sig att vi satt den bak och fram...

 Favoritpositionen...

 De ursnygga strumporna, längre än Pippis...

 Lång väntan och lite mer prover...

Klockan 08.00 rullades jag upp på operationsavdelningen...Blev mottagen av två sköterskor och narkossköterskan...Dom bad mig flytta och lägga mig på operationsbädden och ja sa direkt att det går inte för jag har inte legat raklång på rygg på nio dagar...Efter många om och men så fick jag lägga mig där på rygg med benen ihopdragna mot magen och jag rullades in till salen där jag skulle opereras...Alltså wow!!! Jag trodde för en sekund att jag var i ett rymdskepp! Ni vet en sådan sal med sittparkett och glasfönster högt upp för att blivande läkare kunde följa en operation...I nästa sekund såg jag huvudet på två män där uppe och fick panik och frågade snabbt då sköterskan drog ner min rock och började klistra dit lapparna för EKGn om det var en "öppen" operation...Hon sa -Absolut inte och att det var ingen där uppe...Jag sa lite försiktigt att jo jag såg någon där...Hon trodde inte mig men så kom en annan sköterska in och såg dom och ringde direkt och såg till att dom försvann...Dom satte nål i handen på mig för att ge mig morfin för jag låg med benet rakt upp och vägrade lägga ner det...Ja sa att enbart Ketogan fått mig att inte känna smärta och då skrattade hon och sa att det var rena hälsokosten jämfört med vad jag då skulle få...Efter en andra dos morfin så lyckades jag lägga ner det utan smärta och vilken känsla...

Vid det tillfället var jag lite yr och började tänka på både det ena och det andra...Visste att jag skulle ligga på knä under min operation och såg det framför mig...Jag sa till sköterskorna att jag tyckte det var jobbig att dom skulle se mig naken och sen sprutade tårarna och jag rabblade upp att jag vägt nästa 100 kg och fött två barn och att jag nu var otränad och tappat 6 kilo och var för smal och att jag inte ens rakat mig...Dom tog mina händer som ett barn och sa tröstande att det var inget dom brydde sig om och med lugnade ord sa dom att snart ska du få sova och du kommer få vakna utan smärta...Jag snörvlade fram ett tack...Sen satte dom syrgasen över mitt ansikte och jag låg där och började räkna...När jag närmade mig 50 så sade jag -Visst är jag duktig? -Ja det är du höll dom med och jag sa då att jag inte ens brukar hinna räkna till tio innan jag somnar...Dom skrattade och berättade att det var just syrgas och att dom inte börjat spruta in sömnmedlet ännu hahahaha!! TYPISKT mig lixom! Sen var det dax och PANG! Hann inte ens börja räkna!

Två timmar senare vaknade jag på uppvaket...Min första känsla var att det inte gjorde ont någonstans och jag kunde ligga raklång och inga nervsmärtor...En sköterska frågade om allt var ok och jag visade tummen upp...Somnade om och vaknade en stund senare av att jag frös... Dom tog tempen och den visade 35,6 så en hög med uppvärmda handdukar lades över mig och jag hade även fått lågt blodtryck...Åter igen somnade jag om och vaknade av att min kirurg Tomas står där framför mig...-Tjena tjejen! Operationen var lyckad och du är ett typiskt skolboksexempel när det gäller diskbråck...Jag frågade hur stor det var och han säger -Tänk dig en 60/90 räka...Jag gapade och fick inte fram ett ord och måttade 9 cm mellan tummen och pekfingret och gissar att mina ögon såg ut som två golfbollar...Han skrattade och krökte sitt lillfinger och sade -Skalad...Jag försökte skratta men då hade värken i operationsområdet börjat sätta igång...Han förstod att jag lidit för det hade tryckt väldig mot nerven men nu var det fixat...Jag passade på att fråga honom allt över träning och ha sa bestämt -Du kan gå till gymmet imorgon om du så vill (Om man bortsåg från operationssåret) Du ska leva som du gjorde innan du blev sjuk och jag har tagit bort allt bråck så kör på men absolut INGA marklyft och inga övningar då du böjer dig framåt...Gissa vem som blev glad!? Men ska inte gå till gymmet de närmsta veckorna ändå utan nu blir det sjukgymnastik i 2-4 veckor och sen så kommer jag att börja lite smått...Är rätt tunn nu men det bryr jag mig inte det minsta i för idag värdesätter jag saker och ting på ett helt annat sätt...Jag ska skynda långsamt och göra allt i min makt för att stärka bålen för att förhindra ännu ett diskbråck...Dock finns 5% chans att det kommer tillbaka och 10% att ett nytt kommer och jag vill inte ens tänka på tanken...

 Klockan 12.00 var jag på avdelningen och Misha kom äntligen...

 Hög på morfiner och jag mådde kanon...

 Kaffe och macka har aldrig smakat så bra...

Strax efter tolv klev jag upp för första gången och gick till toa...Satte mig ner och då kom tårarna...Misha undrade utanför om allt var ok och jag harklade fram -Jag kan sitta på ringen utan att det gör ont...Sådan lycka var det länge sedan jag upplevt och nu pratar vi om en sådan självklar sak som att sitta på toa men som varit helt omöjlig för mig...Tårarna trillade och ville aldrig sluta....

 Fick besök av doktorn till svenska landslaget i bandy och även Sirius...Einar jobbar som barnortoped på Akademiska...

Klockan 14 hade jag fått nog och ville åka hem...Men doktorn satt i möte så vi fick vänta till 15.30...Till slut dök han upp och fixade lite med papper och sånt och han ville sjukskriva mig till sista juli men då sa jag NEJ!!! Så vi körde lite halva vägen var och han gick med på 6/7 som jag ville...Så nu sjukskriven några veckor och ska bara se till att läka och komma tillbaka och få dra igång med träningen i min egen takt...

 Glad kaxig prick på väg hem...Här har jag fortfarande morfin i kroppen och allt kändes rosenrött....

 HEMMA! Och vid den tidpunkten så var jag inte lika kaxig...Aj aj!!!

Första natten i min egen säng och jag sov hela natten och fram till 09.30 LYCKA!!!!! Men aj vad det stramade i ryggen på morgonen...Dels såret och sen kan ni tänka er efter att gått dubbelvikt i 9 dagar och sen bara kunna vara upprätt, musklerna drar kan jag lova...Det tog mig 45 minuter att komma ur sängen men idag gick det bättre och jag vet att allt kommer bli bra så jag ler bara åt den värken för den går inte att jämföra med den jag haft...Lite jobbig är att jag fortfarande inte fått tillbaka känseln i min fot/ben och det kan ta upp till ett år att se hur pass skadad min nerv blivit men även det är en fis i rymden för jag är fri från det helvete jag genomlidit...

Igår hade vi en skön dag ute på gården och att gå är det bästa för mig just nu, helst inte ligga/sitta för länge då jag blir stel så jag rörde mig mest hela tiden...Men det som retar mig mest i detta regnväder är att jag egentligen just nu skulle varit i Spanien men jag hinner dit och åker dit så fort jag känner att jag orkar....

 Misha shoppade ny belysning på IKEA...

 Så tacksam för att Misha fixat allt på gården när jag varit sjuk...

Till er där ute...Var tacksam att ni har en fungerande kropp och ni som inte underhåller den så se till att göra det...Att kunna röra på sig är för mig inte självklart längre och jag önskar inte ens min värsta fiende det jag genomlidit...Jag är nog den lyckligaste skiten på jorden just nu och så sjukt tacksam för att min sambo såg till att jag fick hjälp fortast möjligt för utan honom som sagt, hade det kunnat slutat precis hur som helst och tror ni förstår vad jag menar...Vill även rosa mina barn som funnits där och jag tycker det är jobbigt att dom fått se mig lida...TACK fina ni <3 Nu vill jag försöka släppa det här och gå vidare men ärren kommer för alltid finnas där och många tårar kommer fällas men då av lycka att jag är där jag är idag...

TACKSAM &  LYCKLIG 

<3 <3 <3